Lars Winnerbäck- musiken har många känslor hos mig och när jag sitter som nu- ensam hemma och bara spelar på hög volym, lyssnar till texterna och inser att jag kan varenda textrad till precis alla låtarna då förstår man att han har hängt med mig några år. Nästan varje låt har en egen känsla, minne och vissa får mej till och med att känna av den där klumpen i magen igen. Huaa!

Jisess vilken tur jag har haft som hamnat där jag är nu, jag trodde helt ärligt inte att den här lyckan fanns-

Tack André för att du är världens bästa som finns, finare människa får man leta efter! Tänk att jag skulle få det såhär bra, törs faktiskt till och med säga att jag förtjänar det- trots att jag bor i landet lagom där man inte får erkänna sånt, eller tydligen inte heller får säga eller skriva vad man känner i en blogg. Trist tycker jag- men men alla lägger vi tid och energi på olika saker!

Den här helgen känns inte heller fredagen jobbig, då vi nämligen får rå om sessorna en dag extra! *lycka*

Dem önskade tacos till middag idag och mitt största hjärta har lovat dem att fixa upp studsmattan imorgon   Hoppas vi klarar oss från regnet!

Just nu sjunger han- den store "Den vackraste studen i livet var den när du kom" Den frasen kan jag själv förknippa med 3 helt otroligt speciella tillfällen i mitt liv och den ska en dag få smycka min kropp också!   

Trevlig helg på er!

Konstigt hur man fungerar. Jag är så trygg i mitt hem och med min blivande man- när han är hemma kan jag utan problem somna i soffan (trots att det är en bra film jag vill se eller ett avsnitt av Desperate som jag lovat mej själv att inte somna till) men när jag känner mej galet trött och haft en "vaken-på-nätterna-vecka" med mina sjuka små hjärtan, verkligen kan somna på soffan och bara vara tråkig utan att få dåligt samvete- då är jag klarvaken!

André jobbar sin andra natt och jag ska sova min första natt i huset- ensam. Blev glad inatt när en kokhet feber-Saga kom nertassande och fyllde den tomma platsen bredvid mig i sängen- men inatt är ja helt solo. Ska erkännas att jag inte är stormförtjust, men det är bara att vänja sej- igen.

Sen sist har jag börjat med nått som jag borde gjort för länge sedan. Prata med någon utomstående, oberoende människa.

En viss situation har förändrat mig väldigt mycket det senaste  året, något som jag aldrig kunnat förutse, krisen som jag gick in i och fastnat i...

Äntligen känns det som jag kan andas i den här situationen, skingra tankarna, prioritera, eller som min chef säger "inte lägga energi på något man inte kan påverka". Nu vet jag precis vad jag ska göra för att komma dit jag vill, sen hur det artar sig kan bara framtiden visa. Jag vet vilka som är viktiga i mitt liv, som ÄR mitt liv- vilka som ska få min fullständiga uppmärksamhet och få tillbaka sin mamma, sin älskling som hon brukar och ska vara!   

Jag vet inte om det är våren, ljuset eller den sena timmen som gör att jag just nu känner mej väldigt mycket levande och skulle göra vadsomhelst för att ha mina älsklingar här bara för att tala om för dem att de är de bästa jag har. Mitt allt.